SkrivandeLisa

En paus i solen Klockan är efter 15 och vi har enats om att det är dags för den där fikan som vi pratade om vid lunchen. Vi hoppar av stolliften och alla tar vänster på ett kommando som kommer från mig. Det gäller att vara tydlig när det är fikapaus det handlar om. Som vanligt är det trångt på toppen. Vad är det som gör att folk bara stannar 5 meter ifrån när de klivit av liften och blir stående i stora klungor som stoppar framfarten för andra? De verkar skönt omedvetna om att de står mitt i vägen. Vi svänger runt dem som portar i en slalombacke och tar oss bort till krönet. Solen och de stigande graderna under dagen har gjort snön mjuk och till skillnad från morgonens första åk så är det nu inga problem att köra lite utanför pisten där snön är djupare. Vi korsar över en pist och tar sikte mot nästa. Det är tungt och suger gott i musklerna i benen när vi surfar ner för slänten innan vi hoppar över sista kanten innan pisten. Liksom de tidigare dagarna är det lite mindre folk i backen på...

  Det har börjat mörkna lite när jag skidar ner från toppen av berget. Jag vet att jag först har en riktigt fin röd backe framför mig innan den långa, snirklande transportsträckan ner till byn. Solen som lyst klart från himlen hela dagen syns nu bara delvis vid horisonten och jag inser att det börjar bli bråttom. Det har varit ännu en riktigt härlig dag i pisten men jag har ändå en krypande oroskänsla i kroppen. Var det inte honom jag anade längre bak i kön innan den sista liften? Även om det känns helt orimligt, så vet jag någonstans innerst inne att jag sett rätt.  Han hade sagt att han skulle hitta mig, vart jag än tog vägen. Men någonstans hade jag ändå hoppats att i denna lilla alpby i Italien så skulle jag vara säker och nu efter 2 månader hade jag börjat slappna av. Svartsjukan han bar på var av en grad jag aldrig sett eller upplevt tidigare. Det spelade ingen roll att jag bedyrat att det inte handlade om någon annan kille, att jag bara kände att vi inte funkade längre,...

Trots att det inte var så länge sedan vi ätit lunch och suttit ner på en solig terass och vilat benen började jag känna mig riktigt mör. Nu var det bara ett åk eller två kvar innan vi skulle ge oss tillbaka till "vår" del av skidområdet igen. Jag ser hur mannen viker av från pisten och drar ut vid sidan där det syns lite pucklar här och var. Eftersom jag vet att han ofta hittar de bästa ställena drar jag mig automatiskt efter. Halvägs över till andra pisten börjar jag ändå ångra mig. Orkar jag ta mig förbi pucklarna för att eventuellt hitta något bättre på andra sidan? Fast det är ju inte långt, snart över. Jag tar mig förbi de sista lite trixiga svängarna och är ute i nästa pist. Först då kollar jag neråt för att se hur det ser ut. Wow, det är fortfarande nypistat. Klockan är över två på eftermiddagen men den här backen är i princip orörd. Jag kollar uppåt och inser varför. Den har varit avstängd då backen bortanför använts för alpinträning. Jag vänder blicken neråt igen och...

  Kan vi beskriva utseende utan att det blir nedsättande? Jag läser en bok just nu där jag börjat reagera på hur författaren beskriver bikaraktärer som är med i berättelsen. "Hon skyndade ut ur butiken så fort hennes knubbiga små ben bar henne" och "Glasögonen hade börjat glida ner på hans plufsiga rödmosiga näsa".  Visst behöver man ha beskrivningar av hur folk ser ut kanske för att ge läsaren en bild i huvudet och karaktärerna mer personlighet men går det inte att göra det utan att använda nedsättande ord? Vilket ansvar har nutida författare för att inte spä på och normalisera den utseendehets som finns i samhället? Just i de fall jag reagerat på i boken så tror jag faktiskt inte att det hade spelat någon roll om de beskrivande och i detta fall negativa orden hade utelämnats. Författaren hade redan beskrivit att kvinnan det gällde i första meningen var lite bastant. Nu blir det istället ett irritationsmoment hos mig.  Detta är dessutom en feel-good, varför det kan...