Känslan av nypistat

Trots att det inte var så länge sedan vi ätit lunch och suttit ner på en solig terass och vilat benen började jag känna mig riktigt mör. Nu var det bara ett åk eller två kvar innan vi skulle ge oss tillbaka till "vår" del av skidområdet igen.

Jag ser hur mannen viker av från pisten och drar ut vid sidan där det syns lite pucklar här och var. Eftersom jag vet att han ofta hittar de bästa ställena drar jag mig automatiskt efter. Halvägs över till andra pisten börjar jag ändå ångra mig. Orkar jag ta mig förbi pucklarna för att eventuellt hitta något bättre på andra sidan? Fast det är ju inte långt, snart över. Jag tar mig förbi de sista lite trixiga svängarna och är ute i nästa pist.

Först då kollar jag neråt för att se hur det ser ut. Wow, det är fortfarande nypistat. Klockan är över två på eftermiddagen men den här backen är i princip orörd. Jag kollar uppåt och inser varför. Den har varit avstängd då backen bortanför använts för alpinträning. Jag vänder blicken neråt igen och tar fart och det är precis så där grymt som jag anade. Det har mjuknat lite under dagen men fortfarande såpass hårt att stålkanten biter tag i pisten. Svängarna blir perfekta, farten ökar och med den trycket i benen. Mjölksyran kommer smygande, några svängar till så är jag nere. Jag ökar farten lite till, tar utsvängarna ännu lite till, ligger nästan ner i kurvan den sista biten. Sedan är jag nere och susar rakt fram mot familjen där de står i liftkön med precis lika stora leenden i ansiktet som jag.