Jämtlandstriangeln september 2023

 

Tanken att gå Jämtlandstriangeln har funnits hos mig länge. Redan när jag och maken fick möjligheten att på tu man hand skida en av sträckorna för sådär 15 år sedan sa jag att jag ville komma tillbaka på sommarhalvåret och gå alla sträckor. Så när jag såg rubrikerna på nyheterna i mitten av augusti som sa "Fjällstationernas framtid är hotad" behövde jag inte lång betänketid och när döttrarna direkt nappade som sällskap visste jag att jag skulle följa min instinkt och boka. 

Dag 1 Storulvån - Sylarna 16 km

Vi anlände med nattåget till Duveds station strax efter 9 på morgonen. Sömnen hade som oftast i liggvagn på nattåget blivit sådär och vi var alla tre lite möra och trötta men väldigt taggade. Från Duved hade vi bokat buss som skulle ta oss upp till Storulvåns fjällstation och starten för vår vandring. Resan tog ca 45 minuter och redan från bussen fick vi syn på de första renarna.

Efter att ha plockat ihop en lunch från frukostbuffén som ännu inte var undanplockad gav vi oss iväg. Vi hade beslutat oss för att starta med sträckan upp till Sylarnas fjällstation, 16 km svagt uppför hela vägen. När vi började gå var temperaturen runt 15 grader och det räckte med bara en underställströja då det  inledningsvis var ganska brant vandring. Redan här, bara en kvart in på vårt äventur kom första goa skrattet, som skulle bli fler. Jag visste att leden skulle dela sig tidigt och började fundera på om vi missat någon skyltning. Tjejerna var dock bestämda med att vi inte gjort det men för att vara säker tog jag upp kartan. Jag hade lite svårt att avgöra om vi hade passerat delningen eller inte men vi bestämde att gå en liten bit till. När vi tagit tre steg, över en liten kant kom delningen och en tydlig skylt. Vi hade stått inte ens tio meter från skylten och studerat kartan. 😂Vi var glada att ingen sett oss. 

Ganska snart planade det ut och då märkte man även av en lätt vind och ibland ett par droppar så jackorna åkte på. Även om det framför allt gick uppför var känslan att det var ett böljande landskap där vi passerade spänger, vackra broar och klippor om vartannat. Vädret var mulet men väldigt lagom för vandring även om Sofia vid något tillfälle sa att det gärna hade fått blåsa lite mindre... hon skulle bara veta vad som väntade oss...😜

Halvvägs upp kommer man fram till vindskyddet Spåjme, där vi planerade att ta vår lunch. Precis innan vi kliver in känner vi att vinden börjar friska i lite och vi har inte suttit länge när vi ser de första regndropparna piska mot rutan. Det började knaka rätt bra i den lilla trästugan och vindmätaren på väggen visade på upp till 20m/s. När vi hade ätit färdigt kom ett par in där kvinnan var klart skakad av det hårda vädret. Hon berättade att regnet piskade som nålar i ansiktet och att vi nog borde vänta, men vi kände att det inte var något att skjuta på utan paltade på oss och gav oss av. (Det visade sig sedan att paret blivit kvar och övernattat i vindskyddet då de hade utrustning med sig och de tyckte vädret var för tufft.) 

Lyckligtvis slutade regnet ganska snart efter att vi gett oss av från vindskyddet. Värre var det med vinden som bara fortsatte att tillta i styrka och kom i princip rakt framifrån. Det var så pass kraftiga vindar att det ibland var svårt att stå rak och att hålla sig kvar på spängerna. Vi visste att det skulle komma ett litet vindskydd till, "Gamla Sylen", och även om vi bara hade 2 km kvar när vi nådde dit tog vi ett kort stopp. Vinden var nu uppe i närmare 25m/s och vi hade ganska kraftig uppförsbacke kvar.

Det var tre väldigt slitna men lättade tjejer som till slut, strax efter fyra på eftermiddagen, nådde fram till Sylarnas Fjällstation där en varm dusch (som en av oss var så ivrig att komma in i att hon glömde sin handduk och fick självtorka en stund innan hon samlade mod till sig och stack ut huvudet för att be främlingar om hjälp 😄) och god middag väntade. Vi fick senare höra från personal som jobbade där att vindarna varit i nivå med dem som var under stormen Hans och det hade vi gått 8 km i. Nu kunde det ju knappast bli sämre väder nästa dag....

Dag 2 Sylarna - Blåhammaren, 19 km

Dimma. En kompakt dimma var vad som mötte oss utanför fönstret när vi klev in i frukostmatsalen dag 2. Kanske det enda faktiskt som är värre än hård vind på fjället. Vi såg inte ens en meter utanför huset och jag började tro att jag kanske skulle få sparken från jobbet som mamma och vandringsguide. Döm om vår lättnad när dimman helt plötsligt lättade och släppte fram en magisk vy där himlen på ett par ställen blev blå och släppte igenom solen. Vi avnjöt det sista av en fantastiskt god frukost, packade vår matsäck och kom iväg strax före 10. 

Från Sylarna till Blåhammaren är det en ganska flack, böljande vandring på 19 km. Vyerna var magiska och fotostoppen många. Nu hade vi ro att verkligen stanna upp och njuta, dricka vatten ur en bäck och ta en lunch utomhus. Även renarna verkade ha vågat sig fram mer än dagen före och vi fick se dem på riktigt nära håll. Det märktes att det hade regnat ganska mycket, på många ställen låg plankorna vi skulle gå på under vatten. Även om det i mitten av september är lite "off-season" för vandring i fjällen var det ganska fullbelagt på fjällstationerna, det var flera som hade hört nyheterna om att de skulle stängas och ville ta chansen. Nu kommer de som tur är inte stänga helt, dock kommer antalet bäddar begränsas och restaurangerna att försvinna. Att det var fullbelagt på stationerna var dock inget vi märkte mycket av på leden. Visst såg vi folk då och då, vi passerade en del och mötte en del som valt att gå andra hållet men största delen av tiden kunde vi gå för oss själva och njuta av naturen. Tystnaden så här dagen efter en rejäl storm var slående.

Blåhammaren är STFs högst belägna fjällstation och sista biten går det uppför kanske 3 km. Även om benen började bli möra hade vi betydligt mer energi kvar än vid målet dagen innan. Förutom lunchen som alla dagar bestod av smörgås, nyponsoppa/blåbärssoppa, vandrarsnus och brownie hade vi längs vägen också med oss nötter och bars. Plus att det fanns gott om stora fina blåbär att plocka.

Blåhammaren är omtalad för sin goda mat, ett välförtjänt rykte. En fantastiskt god trerätters middag serverades i den lilla men mysiga restaurangen där man samsas om platserna runt borden med andra vandrande gäster. Fantastiskt att få avnjuta god mat och samtidigt få lyssna på berättelser från folks äventyr. 

Dag 3 Blåhammaren - Storulvån, 12 km

Så var det dags för vår sista sträcka, tillbaka ner till Storulvån. Vi gjorde oss dock ingen brådska iväg då snöblandat regn, blåst och dimma visade upp sig utanför frukostfönstret. Det hade varit minusgrader på natten och termometern visade bara en plusgrad. Först när klockan nästan var elva hängde vi på oss ryggsäckarna, efter att ha tagit på oss det mesta av kläderna vi hade med oss. 

Även denna dag skulle vi dock ha turen på vår sida. Inte långt efter vi startat den 12 km långa färden ner mot Storulvån upphörde regnet och dimman började lätta. Det kanske ändå är en av de häftigaste upplevelserna på fjället, de snabba väderväxlingarna. Vi knatade på i bra tempo med Alma i spetsen som hade siktet inställt på en våffla vid målet. Efter lunchstoppet halvväg kom vi ganska snart ner till trädgränsen och kunde njuta av fantastiska höstfärger samtidigt som solen ibland bröt igenom molnen. Väl framme tog vi en efterlängtad dusch följt av våffla med grädde, blåbärssylt och hjortronssylt. Bussen tog oss tillbaka till Duved, där vi bokat in en natt i svågerns hus. När vi ändå tagit oss hit upp ville vi passa på att träffa tjejernas kusin med familj, besöka Åre Chokladfabrik och och Åreskutan. 

Jag är så otroligt glad att jag föll för mitt spontana infall och bokade denna resa och att jag fick göra det tillsammans med mina fantastiska döttrar. Alla samtal, skratt, tårar och mysstunder kommer leva kvar länge i minnet. 

Vill du se fler bilder är du välkommen att kika in här: Jämtlandstriangeln september 2023