En transportsträcka

 

Det har börjat mörkna lite när jag skidar ner från toppen av berget. Jag vet att jag först har en riktigt fin röd backe framför mig innan den långa, snirklande transportsträckan ner till byn. Solen som lyst klart från himlen hela dagen syns nu bara delvis vid horisonten och jag inser att det börjar bli bråttom. Det har varit ännu en riktigt härlig dag i pisten men jag har ändå en krypande oroskänsla i kroppen. Var det inte honom jag anade längre bak i kön innan den sista liften? Även om det känns helt orimligt, så vet jag någonstans innerst inne att jag sett rätt. 

Han hade sagt att han skulle hitta mig, vart jag än tog vägen. Men någonstans hade jag ändå hoppats att i denna lilla alpby i Italien så skulle jag vara säker och nu efter 2 månader hade jag börjat slappna av. Svartsjukan han bar på var av en grad jag aldrig sett eller upplevt tidigare. Det spelade ingen roll att jag bedyrat att det inte handlade om någon annan kille, att jag bara kände att vi inte funkade längre, något han också borde ha märkt vid det här laget. Han hade blivit helt svart i ögonen när jag sagt att jag ville att vi separerade. Helt övertygad om att jag hade någon annan och dessutom haft det bakom hans rygg. 

Jag tar fart sista biten nedför den röda pisten för att ta mig hela vägen över platån med liftstationen och restaurangerna. Kryper ihop och tar en skarp sväng in på den blå transportsträckan. Den snirkarlar sig nerför berget mellan träden och skymningen gör att det börjar bli svårt att se konturerna. Här och var har dessutom snön skavts av och fläckar av jord lyser igenom. Jag försöker hålla farten uppe och undvika att tänka på att jag hör fler skidåkare närma sig bakom. Skit också, där tappade jag koncentrationen och såg kurvan för sent så jag var tvungen att bromsa upp för att inte komma in med för hög fart, där tappade jag tempo. Nu hör jag definitivt att jag har någon bakom mig men jag vill inte vända mig om. 

Jag står på allt jag kan, kryper ihop i kurvorna. Då hör jag någon ropa mitt namn. Fast jag inte vill tro att det är sant så vet jag att det är han. På något sätt har han lyckats leta upp mig, inte bara i Italien utan även i backen. Han måste ha följt efter mig från lunchen nere i byn. Jag ignorerar honom och tänker att jag borde kunna åka ifrån honom. Han är inte alls lika van skidåkare som jag. Han ropar igen och jag inser att han kommit närmare, han väger betydligt mer än mig. Bara några svängar kvar nu. Då hör jag honom precis bakom. "Jag sa ju att jag skulle hitta dig oavsett vart du åkte. Det här är ditt eget fel, det hade inte behövt bli så här". I nästa sekund får jag en smäll i sidan. Jag vinglar till upp på ena skidan och kommer farligt nära kanten, men återfår kontrollen. Sedan kommer en smäll till och jag inser att det här kommer jag inte klara. Skidan skär ut över kanten och jag känner hur jag tappar all kontroll, träden kommer farande och jag vet att det är över.