En berättelse om och för mig själv

Idag har jag påbörjat något som nog var det allra sista jag trodde jag skulle göra. Jag har läst och lyssnat på väldigt många biografier och memoarer och ofta tänkt två saker; "hur intressant hade det varit att läsa om mig, jag har ju haft ett alldeles för vanligt liv" och "jag minns ju inget så det skulle bli en väldigt tunn bok".

Tanken att ändå skriva om min egen uppväxt och mitt liv kom till mig när jag lyssnade på “I händelse av min död” av och med Lena Philipsson. Det slog mig då igen att jag minns så lite från min egen uppväxt. Jag saknar detaljer och känslor som jag upplevt. Jag minns enstaka händelser men väldigt lite från det vardagliga livet. Kanske kan jag genom att skriva om det väcka mer till liv. Genom att gå tillbaka och söka i minnet, reflektera över händelser och känslor och skriva ner det, hoppas jag lära mig om mig själv på vägen. Vad som gjort mig till den jag är. Samtidigt ger det mig ett ämne för mitt skrivande.

Men vad är det som gör att en del minns så mycket och tydligt och andra inte? Eller är det kanske inte så? Kan det vara så att mycket är hur de tror att det var, utifrån små fragment och minnen, eller kanske är det återberättat för dem av föräldrar och äldre syskon. Kanske är det något som denna historia kommer leda till, samtal med mina föräldrar och syskon.

Min spontana känsla är att detta kommer bli en berättelse ämnad bara för mig själv, inte för att läsas av andra. Men längs vägen kommer jag säkert dela med mig av tankar och reflektioner likväl som frågor och funderingar kring skrivandet i allmänhet och skrivandet av ens egen i historia i synnerhet.

Berättelsen får arbetsnamnet "Mellanbarnet".